Intervju

Emrik Jansson: Det gäller att våga

Att slå sig fram som ung fotograf i dag kräver att man vågar satsa på en osäker bransch. Kamera & Bild har träffat en ung actionfotograf som vägrar se tillbaka på sitt liv och ångra att han inte provade.

Jag är blöt, kall, och täckt av sand och lera. Därför är det riktigt skönt att komma in i värmen i caféet nedanför liften i Järvsö Bergcykelpark. Att jag är i det skick jag är i beror på att jag har tillbringat dagen på cykeln i regnet som pepprat lederna i cykelparken hela dagen. Jag hinner bara sätta mig vid ett av borden så kommer fotografen Emrik Jansson in på caféet. Han är inte riktigt lika skitig som mig, men blöt är han eftersom han varit ute och fotograferat just cykling under eftermiddagen. 

Emrik bor här i Järvsö och det är här han lärt sig grunderna till det som han nu tagit klivet ut för att satsa på på heltid, nämligen fotograferandet. Vi ses en lördageftermiddag, och på måndag packar han ihop sitt pick och pack för att flytta till Åre. Han har ingen aning om hur länge han blir kvar där men det är nästa steg på hans resa. 

Började med att måla

Men även om han nu är redo att ta nästa steg så borde vi väl gå tillbaka till början för att se var det hela startade, det var lite av en slump. 

– När jag var liten målade jag mycket men när jag fyllde tolv fick jag en kamera. Då tog den över helt och jag började fota istället, berättar Emrik medan han sippar på det varma kaffet som står på bordet. 

Förutom att fotografera har han också alltid sysslat mycket med musik, hans far är musiker så det har alltid funnits mycket musik hemma. Överlag har han alltid varit intresserad av olika kreativa uttryck. 

– Efter ett tag fick jag dock välja vad jag skulle lägga min energi på och fick det bli foto. Men musiken är fortfarande väldigt viktigt för mig, säger han. 

 

Den här bilden på Alexander Bäckvall togs någon timme innan Kamera och bild träffade Emrik i Järvsö.

 

Kändes stort

– Jag minns när jag sålde min första bild, det kändes galet stort. Jag blev helt euforisk, det var ju småpengar men att se sin byline och faktiskt få betalt för en bild var häftigt, ­berättar Emrik med ett, ofta återkommande, leende. 

Även om han alltid fotograferat sport var de första uppdragen han gjorde inte på något sätt relaterade till just sportfoto, nej det var istället mingelplåtningar och liknande uppdrag. Men eftersom han bor i Järvsö, där mycket av turismen sommartid cirkulerar kring cykelparken, och han själv cyklat mountainbike längre än han fotograferat det, var det inte så konstigt att han tog med sig kameran till backen en dag. 

– Jag hade egentligen tänkt filma, för min dåvarande kamera hade den funktionen så jag ville prova. Men när jag kom dit mötte jag fotografen Thomas Lundman som skulle ut i backen och plåta. Han var där med sin son Philip och kompisen Alexander och så blev jag tillfrågad om jag ville följa med dem ut. Efter ett tag sa han att det kanske var bättre att jag tog stillbilder. Den eftermiddagen lärde han mig grunderna till fotograferingen. Han förklarade samspelet med förgrund, bakgrund, komposition och allt sånt, berättar Emrik och fortsätter:

–Han pushade och hjälpte mig mycket i början så det är jag väldigt tacksam för.

Plåtar världsstjärnor

En av fördelarna med att vara fotograf i Järvsö är att cykelparken har så pass gott rykte att den lockar till sig några av Sveriges bästa åkare, vilka i sin tur är några av världens bästa åkare. Något som är tacksamt för en fotograf. 

– Det var sällan några problem att gå fram till åkarna och fråga om de ville att jag skulle fota några åk, de var oftast på, berättar Emrik. 

Den professionella cyklisten Micayla Gatto kör så det ryker i Järvsjö.

När han börjat få lite uppmärksamhet började folk höra av sig till honom när de skulle komma upp till Järvsö och fråga om han inte kunde fota dem när de skulle cykla. 

– En kontakt ledde till en annan och flera dörrar ­öppnade sig när man väl kom igång, säger han. 

Satsar allt på foto

Fram tills nu har Emrik alltid haft andra jobb som inte varit fotorelaterade, men nu har han bestämt sig för att satsa allt på sitt fotograferande. 

– Jag har jobbat under vintern och lagt undan en del pengar sen har jag en del jobb inbokade i sommar också, tillräckligt för att veta att jag klarar mig om jag lever lite snålt. Fortfarande känner jag mig lite som en fågelunge som ska prova om de där små vingarna går att flyga med, förklarar han.

– Det vore ju surt att sitta där gammal och grå och ångra att man inte gav det en chans när man hade möjligheten.

Svårast hittills är att erkänna för sig själv när man gjort fel, att inse sina egna misstag. 

– Tror man att man gör rätt så fortsätter man ju så, det kan vara svårt att vara självkritisk och tänka att man borde gjort si eller så istället. I början nöjde jag mig lite för snabbt, jag tog några bilder och sen var det bra. Nu stannar jag lite längre och försöker lite till för att se om det blir bättre. Ljuset kanske blir bättre om tio minuter och då vill man ju vara där, säger han och fortsätter. 

– Man kan säga att jag lider av en hälsosam grad av grav »fomo«, fear of missing out, att jag ska missa något som är bättre än det jag redan har, berättar Emrik och skrattar.

 

Emil Jonsson i midnattssolen på Åreskutan.

 

Ska assistera åt Mattias Fredriksson

Men det är inte den enda större förändringen som är i antågande. Jag möter Emrik på en lördag, och på måndagen ska han som sagt sätta sig i sin bil och åka till Åre. Exakt hur länge han ska bli kvar där vet han inte, det får framtiden utvisa, men under sommaren ska han bland annat arbeta som assistent åt Mattias Fredriksson, en av världens mest kända skid- och cykelfotografer. 

– Jag var på honom flera gånger och tjatade om att om han kom till Järvsö så skulle han säga till så jag kunde få ta rygg på honom och se hur han jobbar. Efter flera försök lyckades vi till slut få till det så att jag kunde vara med honom i tre dagar när han var här och fotograferade. Det var sjukt häftigt, det gick i 180 hela dagarna, från morgon till kväll. Sen dess har vi hållit lite kontakt och jag har sagt att om han någonsin behöver en assistent så ska han kontakta mig. I vintras hörde han av sig och sa att han skulle behöva någon som hjälper honom med assistering och redigering under sommaren. Då var det inte så svårt att fatta det beslutet. Mattias håller till i Åre så därför blev det naturligt för mig att flytta dit. 

– Järvsö har varit ett fantastiskt ställe att växa upp på och odla sitt intresse och nu är jag redo att ge mig ut och köra på. Jag har fotat det mesta här nu så det känns som om jag skulle behöva något nytt. 

 

Rickard Frick Larsson tar luft mellan tallarna framför Emriks kamera.

 

Att få assistera Mattias Fredriksson ser han som en jättestor möjlighet och han är väldigt glad att han fått den chansen. 

– Dels kan jag säkert få bra kontakter men jag tror också att jag kommer lära mig mycket om livet som yrkesfotograf. Hur man jobbar smart och hur man ska sälja in grejer på ett bra sätt. 

 

Cyklister i alla åldrar passerar framför Emriks kamera.

 

Rak och ärlig

Emrik har redan nu fått erfara ett av fotografers problem idag, att hans bilder används utan hans tillåtelse. 

– Det händer lite för ofta, så jag brukar höra av mig och meddela att det inte är okej. Det gäller att man är rak och ärlig. Det är otroligt tråkigt att folk verkar se fotograferande tjänster som att allt plötsligt är diskuterbart. Bara för att man är fotograf och säljer bilder så kan människor anse att de har rätt till ditt arbete. Det tänker man inte om till exempel restauranger. Du skulle ju aldrig gå in på en restaurang och säga: »Nej men jag tänkte att eftersom ni gillar att laga mat så kan ni få göra det gratis åt mig!« Skärpning.

Gillar att jobba fritt

Än så länge har det varit en blandning av att vissa företag har kontaktat honom för att köpa bilder av honom och ibland kontaktar han dem och frågar om de är intresserade av material han har eller planerar att skapa. 

– Ett av mina favoritföretag att jobba för är Houdini Sportswear, de brukar ge ganska fria tyglar och då kan jag göra min grej, vilket är väldigt roligt. Jag har även plåtat åt andra företag och då kan det vara väldigt strikt med hur bilderna ska tas och vad som ska vara med, då blir det en annan typ av kreativ utmaning, berättar han och tar en tugga av sin bulle. 

 

Emrik fotar inte bara cykling, under den snötäckta delen av året är det skidåkning som står på menyn.

 

– Jag vill ju försöka berätta en story med mina bilder, men jag skulle gärna göra det även utanför actionsporten, jobba lite mer bildjournalistiskt. Att prata med människor och höra deras berättelser är något jag älskar att göra och framförallt så gör annorlunda uppdrag att du kan växa som människa och fotograf.

– Mycket av min inspiration kommer såklart från andra fotografer som Paris Gore, Ryan Creary och Mattias Fredriksson. Men inspirationen kan också komma ifrån musik: jag kan sitta och lyssna på musik och visualisera musiken med bilder, stämningen och känslan som kommer från musiken blir till bilder i huvet, berättar han. 

Man behöver inte så mycket

– Jag tror att jag har kvar kanske en femtedel av alla prylar och kläder jag hade för några år sedan, resten har jag sålt eller gett bort. Man behöver inte så mycket grejer, säger Emrik. 

– Ska inte sticka under stol med att det är kul att skicka iväg en faktura och få betalt för jobbet, men det är ju inte det som är grejen. Det är att stå där på en topp, svettig, öm och trött men få vara ute och uppleva saker, det är ju därför jag vill göra det här, förklarar han. 

 

Lina Skoglund och Steve Murphy trampar sig fram över fjället i Trysil.

 

Och det här med att ha färre saker gör det lite lättare att fokusera på att ha roligt med det man har.

– Jag försöker leva så smart som möjligt ur ett miljöperspektiv och försöker påverka andra att göra samma sak, alla kan göra något. Jag försöker resa så lite som möjligt och eftersom jag verkligen älskar den skandinaviska miljön åker jag med tåg när jag kan och flyger så lite det bara går. 

Att vara ute är en stor del av fotograferandet för Emrik, enligt honom själv tar han 99 procent av alla sina bilder utomhus.

– Vadå, kan man fota inomhus?, säger han skämtsamt när jag frågar hur mycket utelivet betyder för honom som fotograf. 

Det händer att han fotograferar i studio, men det är väldigt sällan. Han jobbar främst också med befintligt ljus. 

– Jag gillar inte att jobba med blixt, det tar bort den naturliga känslan i bilderna. Men det finns många som fotar med blixt som gör det väldigt snyggt och jag beundrar verkligen hantverket, men det passar inte mig. 

Det naturliga tänket går igen i hans redigering. Emriks bilder är, som han uttrycker det själv, ganska snällt redi­gerade och han försöker oftast bara förstärka det som finns naturligt i bilden. 

– Ibland kan det finnas områden i bilder som blir lite stökiga eller plottriga och då kan jag mörka ner dem lite så att de inte tar över. Men jag är inte speciellt duktig i Photoshop heller (Emrik använder främst Lightroom, reds. anmärkning) så jag gör bara det som krävs för att bilderna ska se bra ut. 

 

 

Spännande med spegellöst

Emrik har nyligen bytt kamerasystem från Nikon till Sony. Hans huvudkamera har gått från en Nikon D750 till en Sony A7R II. 

– Jag tyckte att spegellöst kändes nytt och spännande så jag ville prova och jag har inte ångrat mig en enda gång. G Masterobjektiven är sjukt skarpa och autofokusen är riktigt bra! Sen är det ju inte fel med 42 megapixlar heller, säger han med ett skratt och fortsätter. 

– Det största problemet för mig är att sensorn blir skitig rätt lätt så jag får göra rent den ganska ofta, men jag är petig med sånt, förklarar han. 

Spegellösa kameror får ofta kritik för att batteritiden är lite dålig, jag frågar Emrik hur han upplever det. 

– För mig är det inte ett problem, jag fotar sällan non-stop hela dagarna utan kameran ligger nerpackad och sen tar jag upp den tar några bilder och sen packar jag ner den igen. Oftast vet jag ju om i förväg när jag ska fota mycket så då laddar jag ett gäng extra batterier och kan vara för­beredd. 

 

Fiskehamn på Island.

 

Kamera efter motiv

Förutom sitt fullformatshus har Emrik även en A6300 som reservkamera och för de jobb där A7R II:an inte är det bästa valet. 

– Vilken kamera jag väljer beror på vad för typ av motiv jag ska fota, och vad bilden ska användas till. Behöver jag många bilder i sekunden väljer jag att fota med A6300, men ska jag fota till exempel en stor miljö med en åkare i och bilden ska användas till reklam eller ett omslag, ja, då kör jag med min A7R II. Det objektiv som används mest är 24-70 f/2,8 men med i ryggsäcken finns också en 16-53 f/4 och en ny 70-200 f/2,8. Eftersom han har två kamerahus med olika sensorstorlekar händer det också att han bara tar med sin 24-70 och de två kamerahusen. Då får han en mindre utrustning men får fortfarande två olika utsnitt från samma objektiv beroende på vilken kamera han väljer. 

– Jag tar ju helst med mig så lite som möjligt och gör det bästa av den utrustningen jag har. Man behöver sällan så mycket prylar som man tror utan man klarar sig bra med lite mindre prylar. Det tycker jag är något som kan vara värt att tänka på för många som kanske inte har råd att köpa fler objektiv eller en ny kamera. Man kommer väldigt långt med mindre utrustning. Sen är det så klart roligt att fota med lite bättre saker, det blev ju till exempel lättare för mig när jag fick en bra följande autofokus.

Analogt för eftertanke

Med i Emriks kameraväska finns också alltid en gammal analog Olympus OM-2, kanske inte något man förväntar sig att en actionsportfotograf ska ha i sin packning. 

– Det blir ju en helt annan grej med analogt: man måste tänka efter mer, vara noggrannare och mer kräsen eftersom det ju bara finns ett begränsat antal bilder på en rulle film, säger han. Kan jag ta upp den någon gång ibland så brukar jag se saker lite annorlunda när jag väl kör digitalt igen så det påverkar helt klart. 

Emrik tycker att det är fint att ta vara på det fotografiska arvet med de analoga kamerorna.

– Just min Olympus fick jag av min pappa, som hade den som första kamera. Så det känns ju dumt att ha det här arvet och sen inte förvalta det, att inte föra det vidare på något sätt. Dock är det inte alltid jag visar upp mina analoga bilder. Måste bli bättre på det…

 

 

Kör på så länge det går

När jag frågar Emrik om han har målsättningar med fram­tiden så svarar han att han vill köra på med fotograferandet så länge det går. Och med tanke på hur bra det verkar ha gått för honom hittills trots att han bara är i början av karriären så är det väl inte osannolikt att det går ganska länge. 

Vi tar i hand och våra vägar skiljs åt. Jag sätter mig i liften för ett sista åk i parken som fungerat som lektionssal för den unga fotografen som rullar iväg mot parkeringen för att packa ihop sina prylar och ta nästa steg ut i världen. 

167315513313063_1652324491478817
 

    Senaste kommentarerna