Krönika

Johan Wessel: Då när allt var så oskyldigt

Jag minns fortfarande mejlet. Det som kompisen Anna skickade. I brevet bjöds jag in till ett sammanhang där vi kunde dela upplevelser med varandra, genom att visa våra bilder. Föga anade jag att detta skulle komma att förändra allt, då jag klickade på länken i Annas mejl.

Det var inte många rader som stod där, i den digitala inbjudan. Men den om att kunna skapa fotoalbum väckte min nyfikenhet. Det lät spännande även om jag egentligen inte förstod någonting. I dag, tio år senare, kan jag småle åt detta minne. Det har hänt rätt mycket sedan dess – våren 2007 då Anna bjöd in mig till något som kallades för Facebook.

 

Mitt beslut att klicka på länken, tillsammans med så många andra, har förändrat vårt sätt att skapa och kommunicera med bilder. Det vet vi i dag. Men det är ändå fascinerande att tänka tillbaka på de första åren i »Facebook-eran«, då vi utforskade och experimenterade med detta nya och moderna sätt att »hålla kontakten med ens vänner«. Det var en skön tid, tycker jag. Att det dessutom för mig sammanföll med studieåren vid universitetet, spelar säkert in. Allt var så oskyldigt och enkelt, vi publicerade bilder för glatta livet utan att egentligen reflektera över några konsekvenser.

Kameran fanns där, på förfesten i kompisens studentrum. Ordet »smartphone« ingick ännu inte i mitt vokabulär, därför var det med en liten digital kompaktkamera som jag dokumenterade hur ett stort antal människor trängdes på en begränsad golvyta – alltmedan musiken strömmade ur en gedigen anläggning. När den som bodde i rummet tog fram sin sydamerikanska flöjt och ackompanjerade musiken med några rejält falska toner, blev det bilder även då förstås. 

Kvällen fortsatte på utestället Oscar och när vi sedan på natten lunkade hemåt pockade en av stadens statyer på vår uppmärksamhet. Några poserande bilder sittandes på en drake kändes i stunden som något väldigt roligt. 

När jag till slut stängde dörren om min egen lya fick nattvilan vänta ytterligare ett tag. Jag måste förstås gå in på Facebook först, för att ladda upp resultaten av kvällens kreativa utsvävningar. Så att vi alla hade något att glädjas över dagen efter, även om vissa saker då kom att framstå som mindre intelligenta – när festen sedan länge hade klingat ut. Men det var just det som var så skönt, detta oskyldiga och rättframma sätt att leka med sociala medier. Jag minns tiden med glädje.

 

I dag ser det helt annorlunda ut. För min del går det ofta lång tid mellan bildpubliceringarna och när jag väl väljer att ladda upp något sker det ofta med ett stort mått av eftertanke. Spontaniteten är borta sedan länge eftersom det i dag finns så många faktorer att ta hänsyn till. Så många fler ögon som kan se bilderna. 

Efter tio år med Facebook orkar jag numera knappt gå in där. Det är som att öppna upp fliken för skräppost i ens mejlprogram, och scrolla sig igenom en stor mängd dynga för att eventuellt hitta något av värde – något som är personligt och som känns äkta, det som var anledningen till att jag en gång lockades in i detta. Och även om kommunikationen med bilder till stor del har flyttat över till andra forum, såsom Instagram, saknar jag alltjämt den lekfullhet som fanns under tiden då Facebook var något nytt. Då det handlade om ett utbyte av bilder med en begränsad skara människor som var ens riktiga vänner – vilka kunde förstå nöjet i en festkvälls galna upptåg. 

Den här tiden kommer aldrig komma tillbaka, det förstår jag. Vet inte heller om jag egentligen vill ha tillbaka den. För vi har under det här decenniet lärt oss mycket om hur vi ska förhålla oss till sociala medier och vilka konsekvenserna kan bli. 

 

Men när jag tillsammans med mina »kursare« snart firar tio år sedan vi påbörjade vår resa, kommer det säkert att innebära ett och annat önskemål – som ett musicerande på en sydameri­kansk flöjt. Bilden från 2007 finns fortfarande kvar på Facebook och påminner oss om en oskyldig och enkel tid – även om tonerna var rejält falska.

167315513313063_1584179451626655
 

    Senaste kommentarerna