Kamera & Bild testar

Test: Pentax KP – med utbytbart grepp

Pentax KP är tänkt att komplettera den tidigare modellen K-3 II som en kompaktare och lättare kamera för den som vill ha något smidigare, men i stort sett samma prestanda. Når den hela vägen fram?

Pentax har för vana att skapa kameror med lite egna lösningar, de tänker lite utanför boxen så att säga. Man kanske kan säga att de har en egen box. Deras senaste dslr som kallas KP är inget undantag. Här har de samlat ihop utseende och funktioner från fullformatskameran K-1 och aps-c-kameran K-3 II och bakat in en del nytt. 

Sensorn är fortfarande en aps-c-sensor på 24 megapixlar, troligtvis samma som i K-3 II. Pentax har dock satt sprätt på iso-taket som nu har hamnat på 819 000 i jämförelse med 51200 som K-3 II har. Iso-ökningen kan sannolikt ha blivit hjälpt av att det hoppat in en ny processor i KP i jämförelse med K-3 II. Fokusmodulen är också samma som i K-3 II, det innebär 27 fokuspunkter varav 25 är korsformiga. Även pixel-shift-funktionen som först dök upp i K-3 II finns med i KP.

Liksom de flesta systemkameror från Pentax är KP ett vädertätat hus med inbyggd bildstabilisering, som dock är en nyare version än i K-3 II. Skärmen är utfällbar, till skillnad från K-3 II som har fast skärm. Dock är skärmen på KP  inte lika elaborerad som den på K-1. 

Nytt utanpå och inuti

En av de saker som gör Pentax KP lite speciell är greppet. Det går nämligen att byta ut själva handgreppet. Med kameran följer tre olika grepp i olika storlekar, som fästs med en liten skruv. Tanken är att man ska kunna anpassa greppet efter vilket objektiv man använder men också efter hur slimmad man vill ha kameran. Jag kommer att gå in mer på den här detaljen lite senare. 

KP har också tagit en del av kontroll-layouten frånsmåbildskameran K-1. Bland annat har den fått de två kontrollhjul på ovansidan som återfinns på K-1, ett av hjulen styr vad det andra hjulet justerar. Egentligen en ganska smart lösning, men på KP innebär de här två hjulen och formen på kameran att det inte finns plats för någon toppdisplay. Det tycker jag är lite tråkigt, personligen tittar jag betydligt hellre på en toppdisplay för att se mina inställningar än att tvingas slå på skärmen på baksidan. 

Men systemet som sådant är smart. Skillnaden mellan K-1 och KP på den här fronten är att på K-1 var det nio olika val vilka inte gick att ändra. På KP är antalet val sju istället och tre av dem går att programmera om man så önskar. 

 

 

En detalj som försvunnit är möjligheten att använda “on”-vredet för att få en digital eller optisk förhandsbild av sina inställningar. Tidigare låg den funktionen som ett extra steg när man vred på av- och påreglaget som bildar en ring kring avtryckaren. Vill man ha den funktionen lättillgänglig nu får man programmera in den på en av funktionsknapparna. Dessa, funktionsknapparna alltså, är tre till antalet och kan programmeras i menyn. Reglaget för att slå på live-view och filmläget sitter nu under den ena av väljarrattarna på höger sida om prisman. 

I KP har också GPS-en fått ge vika för en inbyggd blixt, något som slopades i K-3 II men som alltså kommit tillbaka i KP. Om man ser det som ett steg tillbaka eller inte är nog personligt. Men nu har KP en blixt i alla fall. Den har också fått wifi, vilket K-1 men inte K-3 II har. Något som känns som en självklarhet på kameror i dag. 

Batterikraft mot modulation

Som nämnts ovan har alltså KP bestyckats med utbytbara handgrepp. Detta för att de ville göra kameran så liten och smidig som möjligt. Ett resultat av det är att batteriet tvunget blev mindre, det gör att man tappar ungefär tvåhundra bilder per laddning i jämförelse med K-3 II. 

Men samtidigt är objektivfattningen så djup att kameran som helhet blir inte så mycket tunnare och smidigare än till exempel K-3 II. Med en pannkaka monterad är KP visserligen en ganska liten och smidig kamera, men det är K-3 II också. 

Att kunna byta grepp känns snarare som något man gör för att kameran ska passa ens hand. Jag tyckte att de två mindre greppen inte riktigt kändes bra så jag använde det större greppet under hela testet. Men har man mindre händer kan nog något av de mindre greppen fungera utmärkt, eller om man bara gillar utseendet. 

Bra mix

Bortser från att jag tycker att batteritiden fått stryka på foten lite i onödan så är det en trevlig kamera. Att plocka in justeringshjulen från K-1 är ett smart drag. Jag hade visserligen inte haft något emot att kunna välja ännu fler funktioner på inställningsratten (lika många som på K-1 hade inte gjort något), men i kombination med de tre funktionsknapparna går det ändå enkelt att ratta in de inställningar man vill ha relativt snabbt. 

 

En av effekterna i KP är att du kan dubbelexponera direkt i kameran, även i råformat. 1/200 S, F/3,5, ISO 400

 

Robust och tålig

Liksom de flesta andra Pentaxkameror känns den väldigt robust när man plockar upp den. En känsla som den troligen också lever upp till då Pentax kameror brukar tåla en hel del stryk. 

Alla reglage och knappar är distinkta och inget känns fladdrigt eller plastigt. Totalt sitter det 67 tätningar runt om kameran som gör att den tål att vara ute på riktigt. 

Bildkvalitet

Bildkvaliteten i Pentax kameror brukar det sällan vara något fel på. Det gäller även KP. Skillnaden här mot till exempel K-3 II är att enligt våra testbilder för att visa bruset på höga nivåer ser det ut som om Pentax KP har brusreducering även i råformat. Den visar lägre brusnivåer genom hela registret och framför allt märks det på de högre nivåerna. “Men” tänker du, “borde det inte betyda att det försvinner detaljer”. Rent teoretiskt sett så betyder det det. Men vad vi kan bedöma så är brusreduceringens påverkan på detaljerna inte märkbar. 

Pentax KP har alltså väldigt fin bildkvalitet, bland de bättre i sin kategori faktiskt.  Däremot så är de högsta ISO-nivåerna inte så spexiga. De högsta nivåerna är dessutom likvärdiga med att välja en lägre nivå och sedan pressa upp den i råhanteringen. 

Sammanfattning

KP är en lite udda kamera, den har i mångt och mycket samma prestanda som K-3 II förutom att den har högre ISO och lite lägre seriebildshastighet (8,3 bilder/s mot 7). Det utbytbara handgreppet är också en kul gimmick, men så väldans praktiskt är det egentligen inte. 

Trots det största greppet är det inte jättebekvämt att fota längre stunder med ett tungt teleobjektiv. Allt sammantaget är KP en trevlig kamera för den som är ute efter något lite annat än en klassisk systemkamera men som inte vill tulla på bildprestandan. 

 

 

    Sponsrad artikel från Nikon

    Senaste kommentarerna