https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/jos-figueroa-av-en-ren-slump
Intervju

José Figueroa: »Det var ren slump vad som fastnade på bilderna«

72 kvällar har fotografen José Figueroa tillbringat vid Slussen i Stockholm, för att fotografera in i tunnelbanevagnar. Bland 150 000 exponeringar har han sedan sökt efter ögonblick där människor inte »pillar med sina telefoner«. »Jag vill visa människor med en mer mänsklig attityd«, säger José om sitt prisade projekt »Kollektivt«.

José Figueroa

Ålder: 43 år.

Bor: Hägersten i Stockholm.

Gör: Fotograf.

Gör jag när jag inte fotar: Läser böcker och cyklar.

Utrustning: Nikon D4S med objektiv från 14mm till 300mm. »Gillar mest 50mm.«

Aktuell med: Fotoboken Kollektivt, formgiven av Pasadena Studio. 

Webb: josefigueroa.se

Del 1

När José Figueroa skaffade sin första digitalkamera 2006 blev han besviken. Den nya Nikon D2X levde inte upp till hans förväntningar, i en jämförelse med hans många år av analogt fotograferande med en Hasselblad.

– Jag blev ledsen och förstod mig inte på den digitala tekniken, säger José.

Vid den här tiden fanns det förstås en hel del mer att önska av kvaliteten på de digitala filerna. José upplevde det svårt att fotografera på samma sätt som tidigare, vilket fick honom att tänka i nya banor. 

– Jag började undersöka saker som jag inte kunde göra med det analoga, men med det digitala.

En idé väcktes till liv: »att hitta själva grejen bland flera bilder«. Detta tankesätt kom att lägga grunden till flera av Josés projekt, bland annat Kollektivt som han har prisats för i Årets bild-tävlingen. 

 

Foto: José Figueroa
Tunnelbanan i Stockholm samlar många människor av olika slag. »De flesta använder tunnelbanan: rika och fattiga, de som ska till jobbet och de som är på väg till fest«, säger José.

 

Fotograf vid »klippbordet«

Idén bygger på att José fotograferar en stor mängd ­bilder, där han vid fotoögonblicken egentligen inte vet exakt vad han fångar. Kameran blir ett verktyg för att samla in materialet, som han sedan arbetar med för att skapa något av intresse.

– Jag är fotograf vid »klippbordet«. Det blir som en omvänd process. Jag utgår från mig själv när jag väljer bilderna och det skulle bli en helt annan grej om någon annan valde bilderna. Till exempel har jag i Kollektivt valt bort alla bilder av människor med mobiltelefoner, men det skulle gå att sätta ihop bra serier med bara sådana bilder.

Det stora antalet bilder omfattar ofta flera hundratusentals.

– Det handlar om att skapa, skapa och sedan leta efter bilderna. När man kommer upp i över 100 000 bilder då börjar det hända saker, då finns det en liten promille av bilder som jag själv inte hade kommit på att fotografera. 

 

Foto: José Figueroa
Sommaren 2011 monterade José kameran på pakethållaren och cyklade runt i Stockholm. Var tionde sekund tog kameran en bild. Sommaren därpå gjorde han samma sak – genom hela Sverige.

 

Det första projektet där José lät slumpen avgöra vad som fångades på bild, var ett där han sommaren 2011 cyklade runt i Stockholm med sin kamera monterad på pakethållaren. Var tionde sekund tog kameran en bild, i riktning mot trottoaren där människor strosade fram.

– Jag trodde det bara skulle bli suddiga bilder, men jag fick bra bilder med spännande kompositioner. Det var något att bygga vidare på.

25 000 bilder resulterade i ett urval på en utställning. José som gillar att cykla funderade även på hur han kunde ta konceptet vidare till nästa nivå. Sommaren därpå gjorde han därför samma sak igen – men då cyklandes från Kiruna till Trelleborg. 

– Jag började i Kiruna med att fråga människor om hur jag skulle ta mig till Trelleborg. Det blev som en bra öppning för att inleda ett samtal. Sedan hade jag som policy att om någon sa att jag måste cykla någonstans, då var jag tvungen till det. Det kunde vara för att se en fin hembygd, enligt någon persons tycke.

Vägen var alltså inte på förhand utstakad och under 48 dagar passerade José platser som Porjus, Mensträsk, Kårböle och Degeberga – alltmedan kameran på pakethållaren tog en bild var tionde sekund. Efter 2700 kilometer hade han 100 000 bilder att välja mellan.

– Många ser på det här som ett konstprojekt, men det är ett dokumentärt projekt av det svenska inlandet. Och det är bilder av Sverige i dag, säger José samtidigt som han pekar på en bild av en övergiven bensinstation i Glommersträsk.

– Många av bilderna är ganska enkla men det är helheten som blir verket och inte var bild för sig. När man ser alla tillsammans blir det som en resa genom Sverige.

Del 2

Foto: José Figueroa
En övergiven bensinstation i Glommersträsk, fotograferad kvart över ett den 13 juni 2012 då José cyklade genom hela Sverige med kameran på pakethållaren. Var tionde sekund togs en bild.

 

Var bildjournalist i Argentina

Just sommaren 2012 gick till historien som en regnig sådan, något som José kände av.

– Det regnade varje dag, i alla fall någon gång under dagen. Jag hade kameran i ett regnskydd, men det kom ofta in vatten vid linsen vilket gjorde att vissa bilder har fläckar här och där.

Exponeringen hade han ställt in så att den skulle mäta ljuset vid fem olika punkter. Inne i skogens skugga valde han ett ISO-tal som skulle göra det möjligt att fotografera med åtminstone 1/250-dels sekund som längsta tid, även när ljuset var svagt. 

Bländaren var inställd på åtta och fokuseringen fast. Brännvidden låg på mellan 18 och 20mm.

Att José gav sig ut på den här cykelresan var till en början inte helt givet.

– Det hade varit mycket prat om Sverigedemokraterna och om rasism på landsbygden. »Det här kan bli tufft« tänkte jag först. Men det var många underbara människor jag träffade längs vägen – tanter som skickade med mig mat och trevliga lastbilschaufförer.

 

Foto: José Figueroa
Kiruna, klockan 12.37, den 2 juni 2012.

 

José är född i Argentina, där han studerade fotografi och arbetade som bildjournalist för olika dagstidningar. Även i Bolivia dit han flyttade så småningom. 

Men arbetet innebar stora risker, inte minst att bevaka konflikten mellan kokabladsodlande bönder och militären. José valde att lämna journalistiken för att istället ägna sig åt egna konstprojekt. 

När han gifte sig med en svensk tjej innebar det flytt till Sverige, år 2000. Men efter fem år skilde de sig.

– Först tänkte jag då: »jag sticker tillbaka«. Men eftersom jag hade en hel del uppdrag i Sverige och hade inve­sterat mycket tid i att lära mig språket, valde jag att stanna.

I dag arbetar han med både film och stillbild, inte minst inom olika kulturella områden såsom dans, teater och musik. Cyklingen har alltid funnits hos honom som ett stort intresse, och därför blev det naturligt för honom att upptäcka hela Sverige sittandes på en sadel. Mötena med människor längs vägarna gav honom en fördjupad kunskap.

– Jag mötte många som sa: »Vi röstar på SD för vi har inget annat val. Andra partier bryr sig inte om oss på landsbygden.« Jag tror politiker skulle ta och lyssna lite mer på dem som bor där.

 

Foto: José Figueroa
»Det var ren slump vad som fastnade på bilderna«, säger José som fick vara snabb vid fotograferingen för att lyckas fånga något. Efter ungefär en halv sekund var hela situationen över.

 

Människor av olika slag

Redan 2001, när José var nyinflyttad i Sverige, fick han idén till att fotografera människor i Stockholms tunnelbana. Men det var först 2013 han började förverkliga projektet – när den digitala tekniken hade blivit tillräckligt bra. Med en Nikon D4, och ett par år senare en D4S, var det möjligt för honom att ta den typ av bilder han ville: in genom tunnelbanans fönster från en position 20 till 30 meter ifrån.

– Jag var tvungen att fotografera på kvällar eftersom det måste vara ljusare inne i vagnen än utanför. Annars blir det speglingar i fönstret.

Med ett ISO-tal på 8000, en slutartid på 1/400-dels sekund och bländare på 2,8 var det möjligt för honom att få rätt exponering när han fotade med sin D4S och ett objektiv på 200mm. Platsen han valde för att samla in sitt material blev på bron ovanför Slussen, där det nedanför finns fyra tunnelbanespår och ganska tät trafik.

– Det är ett bra läge. De i tunnelbanan ser inte mig, men de är tillräckligt nära för att man ska kunna se deras ansikten. 

 Del 3

Foto: José Figueroa

 

Anledningen till att José ville skildra tunnelbanan är för att den samlar så många människor av olika slag.

– De flesta använder tunnelbanan: rika och fattiga, de som ska till jobbet och de som är på väg till fest. Det finns en mångfald som är svår att hitta någon annanstans. Det är också en plats med mycket dötid. Folk sitter i sina tankar och kommunicerar inte med andra. Många är inne i sina telefoner. Jag började tänka på hur allvarligt det här beteendet är.

Istället för att visa bilder av det som José upplever som ett problem, ville han visa på motsatsen – det vi till viss del fortfarande har men samtidigt till stor del har förlorat.

– I 90 procent av bilderna ser jag människor som pillar med sina telefoner. Det är inte naturligt och jag vet inte vad det kommer att leda till. Jag vill istället visa människor med en mer mänsklig attityd.

Därför är de bilder han har valt ut till serien Kollektivt sådana där du ser människor prata, skratta eller hålla om varandra. Bilder av känslor, som är oförställda och naturliga. Att personerna i vagnarna inte är medvetna om att de blir fotograferade ser José som en förutsättning för att bilderna ska upplevas äkta.

– När man vet om att man blir fotograferad förlorar man mycket av sina egenskaper. När man inte vet att man blir fotad så är man till hundra procent där – i situationen.

 

Foto: José Figueroa
Tillsammans med Pasadena Studio kommer José att ge ut Kollektivt som fotobok. Via Kickstarter och bidrag från olika personer lyckades de samla ihop den summa pengar som behövs för att framställa boken.

 

»Ren slump vad som fastnade«

72 kvällar under två års tid kom José att tillbringa vid Slussen. Vid varje tillfälle fotograferade han 2 500 bilder under de två till fyra timmar han var på plats.

– Jag fick inte gå hem förrän jag hade tagit den mängden. Det hade jag som regel. Det handlade mycket om att ta samma bild om och om igen. Efteråt kastade jag alla som var i oskärpa, vilket ofta innebar att 50 procent togs bort. Sedan gick jag igenom de som var kvar och hade till slut kanske 50 bilder där folk inte pillade i sina telefoner. Eventuellt var någon av dessa bra. 

Men för att överhuvudtaget få några bilder krävdes det att José var snabb. När en tunnelbana närmade sig tog han sikte på ett fönster med sin kamera. Autofokusen var inställd på att följa med och när fönstret var i rätt position för fotografering, släppte José fokusknappen för att snabbt trycka på den igen och då förhoppningsvis lyckas få skärpa på någon person i vagnen. 

– När jag trodde mig ha skärpa tog jag en serie av bilder. Efter ungefär en halv sekund var hela situationen över.

Till en början tänkte José att det skulle vara enklare. Men att få rätt skärpa visade sig vara en utmaning som krävde mycket övning. Dessutom var det inte helt lätt att få en bra exponering eftersom de höga ISO-talen inte tillät några större justeringar i efterhand. Han var tvungen att sätta den så korrekt som möjligt från början, vilket krävde en avvägning mellan mot- och medljus beroende på var personer satt i vagnen. De närmast fönstret hamnade till exempel i motljus medan de längre in satt i medljus.

Men att José skulle ha någon tid att upptäcka intressanta situationer, innan han tryckte på avtryckaren, fanns inte.

– Det var ren slump vad som fastnade på bilderna.

 Del 4

Foto: José Figueroa

 

Slitsam fotografering

José fotograferade för det mesta sent på kvällarna, från halvtio och framåt. Inte sällan kom det fram människor för att fråga vad han gjorde.

– Det fanns folk som undrade, fyllon som provocerade och folk som ville köpa knark av mig – eller sälja. Två vakter som hade gått fram och tillbaka ganska länge kom fram till mig och frågade: »vad håller du på med?«. När jag för­klarade svarade de: »vi trodde du var från Säpo«.

Men oftast gick inte José in i några längre resonemang kring sitt projekt.

– Jag kunde inte vara trevlig och prata, jag måste ju fokusera på att jobba.

 

Att lägga så mycket tid på fotograferandet, var inte det ­jobbigt?

– Det var kallt på vintrarna och på somrarna ringde kom­pisarna och frågade: »ska du inte med ut?«. Det här var inte ett lätt projekt. Men jag har en egenskap att ju större utmaningen är desto mer skärper jag mig till det yttersta – och resultatet blir då bättre. Jag gör det jag måste, det är ungefär som att springa ett maraton: efter 20 kilometer vill du bara dö men du måste fortsätta för att komma i mål. Jag ser inte att själva jobbet ska vara roligt och trevligt, utan det är ett slit. Men förhoppningsvis kommer belöningen efteråt.

José menar även att det krävs hårt arbete oavsett vem du är som fotograf.

– Det är en stor myt inom fotografin att de stora fotograferna bara tar helt perfekta bilder. Vägen fram till ett verk som blir bra är sällan perfekt. En naturfotograf måste kanske hänga i ett träd i tre månader för att få en bild. Det handlar mer om att jobba sig fram mot målet än att ha en speciell talang. 

 

Foto: José Figueroa

 

Pengar till fotobok via Kickstarter 

Snart kommer Kollektivt ut som bok. Tillsammans med Anton Hull och Maria Loohufvud som är art directors på Pasadena Studio har José valt ut cirka hundra bilder för publicering. Att fotoboken blir verklighet är tack vare en insamlingskampanj på Kickstarter, startad på inrådan av Anton och Maria. José var mer skeptisk till en början.

– Jag trodde först inte att det skulle fungera. Men till slut fick vi ihop pengarna. 

Närmare 140 personer har förköpt boken innan den ens finns klar.

– Jag har hört folk säga: »det här var inte svårt att stödja, det var så självklart«. Det är något magiskt med bilder av människor på det här sättet, man kan känna igen sig i dem, säger José. 

José Figueroa

Ålder: 43 år.

Bor: Hägersten i Stockholm.

Gör: Fotograf.

Gör jag när jag inte fotar: Läser böcker och cyklar.

Utrustning: Nikon D4S med objektiv från 14mm till 300mm. »Gillar mest 50mm.«

Aktuell med: Fotoboken Kollektivt, formgiven av Pasadena Studio. 

Webb: josefigueroa.se